TVÅ

Idag blir det desto lättsammare bloggat… Ja, jag är tveksam till att det nån gång kommer att bli lika tungbloggat som det var att skriva förra blogginlägget. Det var en urladdning som hette duga. OTROLIGT många läsare av det blogginlägget, tappar hakan av det helt fantastiska intresset, samtidigt som jag vet att förlossningsberättelser är något som intresserar MÅNGA. MÅNGA är vi som går igenom förlossningar och DEN ENA ÄR INTE OFTA DEN ANDRA LIK. Det är alltid lika spännande. Dock känner jag att jag gladeligen nu begraver allt som har med mina förlossningar att göra. Yrkesmässigt kommer jag dock alltid att vara engagerad i andra kvinnor och pars förlossningar och graviditeter. UNDERBART YRKE(!) Blev faktiskt lite jobbsugen när jag var på förlossningen och födde mitt barn för två veckor sen. Känner att jag MYCKET HELLRE HÅLLER MIG PÅ ANDRA SIDAN I FORTSÄTTNINGEN(!) 

TVÅ veckor sen är det sen han föddes min Tristan. Hej va tiden går. Ja, fast två veckor låter ju inte som nånting egentligen…

Känns som att han har funnits betydligt längre än så.

Baby brother 2 veckor. Han undrar lite skeptiskt vad det är för paparazzi till mamma som han har kommit till… Trycker upp den där kameran i ansiktet i tid och otid… Inte lätt att vara liten och söt inte(!) 

Sover mycket gör han och då finns det flera kandidater som mer än gärna gosar och trött-mamman tar sig även gärna en nap hon med och snusar på den ljuvliga bebisdoften 

I helgen gav vi oss även ut med TVÅ-barnsvagnen med våra TVÅ barn. Denna vagn, en Babytravel Dublin från 2005-tiden är ett riktigt as i storlek vill jag lova… Mysigt att sitta bredvid lillebror tycker den stora killen. Men inte överdrivet mysigt att baxa ut den genom hela lägenheten och samtidigt skrapa i samtliga av våra vita väggar tyckte pappan. Det är ingen lättviktare eller för den delen smidig vagn vill jag lova. Vi har INTE köpt den själva. Fick den däremot som gåva av ett annat mycket generöst skandinaviskt par här i Frankfurt som ville bli av med den. OJ va plats de fick i garaget när den här biffen lämnade hemmet. För våran del får den inte plats nån annanstans än på balkongen… Så därifrån ska den transporteras varje gång den ska användas (det är ett tvåmannaföretag, TVÅ STORA STARKA! Så det lär inte bli allt för ofta den får komma ut och lufta sig!) Dock kom vi på den brilljanta idén att ta in den igen ÖVER balkongräcket när vi kom hem. Inte riktigt i klass med ”kast med liten boll” om vi säger så. Men det gjorde han imponerande bra min man! Själv stod jag på insidan och tog emot. Blev dock inte mycket mer än en styrman i det arbetet. Så det är vad som gäller hädanefter(!) ”Kast med alldeles för stor vagn över balkongräcket”… TUR att de har lite rolig underhållning utanför fönstret våra grannar(!)  

På bilden ovan kan man även se att den stora sonen har en muta i vardera hand, dvs TVÅ, när han sitter där i vagnen. Det var en mycket mycket kort tid dock. Det blev nämligen mamman som blev gående med TVÅ glasstrutar när sonen kom på att han inte ville ha nån glass. Jahaja… Great. Ner i vikt och svarva till kroppen var det… Ja, ja… 

MIN FÖRLOSSNING

Ja, och nu vill jag bara förtydliga detta för samtliga. DETTA ÄR MIN FÖRLOSSNING. En förlossning är något så individuellt som något kan bli. ALLA har vi unika förlossningar. Och ALDRIG kan man innan veta hur sin förlossning blir. Jag vill inte på något sätt skrämma någon med min förlossningsberättelse(!) Och avsett om du är gravid och ska föda barn snart och läser detta. KOM IHÅG ATT DETTA JUST ÄR MIN FÖRLOSSNING OCH ABSOLUT INTE DIN(!) Låt dig inte skrämmas av denna mindre positiva förlossningsberättelse(!) Jag vill också betona att förlossningar ALLRA OFTAST GÅR HUR BRA SOM HELST FÖR BÅDE MAMMA OCH BARN(!)

WELL, LET’S DO THIS(!) THIS IS MY STORY…

Här skulle jag ha fött mitt barn var drömmen. En vattenförlossning. Men mitt öde var ett helt annat…

Fredag 3/5 2013

Vid 18-tiden på kvällen satte värkarna igång med besked. Ont, ont, ont gjorde det. 60-90 sek var 5-10 min. Kunde inte sova genom dessa utan fick fint andas igenom dessa hela natten.

Lördag 4/5 2013

Åkte in till förlossningen på morgonen på kontroll. Väl på förlossningen avtog frekvensen av värkarna något och kom då med 10 min mellanrum, fortfarande lika smärtsamma. Jag förstod att det var tidigt under förlossningen. Men hur tidigt, med tanke på smärtintensiteten? Vaginala undersökningen visade inte på något som helst positiv info. Latensfas. Cervix bibehållen 1cm, modermunnen öppen 1cm. Med en fin fin CTG med en välmående bebis i magen åkte vi hem i väntan på ett etablerat värkarbete.

Värkarna höll i sig under dagen men frekvensen var lite varierande och därav en tydlig latensfas. Fram till på kvällen vid 19-20-tiden då det studsade igång med besked. Ont, ont, ont. 90-120 sek var 5:e minut. Jag hade som mål att klara mig hemma under natten, tog Paracetamol, badade och profylaxandades under nattens första timmar. Väl i badkaret kändes det som mest hanterbart. Ligga i sängen gick inte alls.

Söndag 5/5 2013

När klockan blev 02 på natten då orkade jag inte längre. Aj, aj, aj… Hur ont kunde det göra egentligen? Förberedde för att lämna storebror hos våra grannar för att sen åka in och föda barn. Närmare kl.03 anlände vi till förlossningsavdelningen och jag var helt säker på att det då var aktiv fas av förlossningen. CTG med ett tydligt värkarbete, regelbundna värkar 60-90 sek var 5 minut (brukar oftast vara lite tätare värkar när det är aktiv fas, men jag trodde ändå att vi var där!) Vaginal undersökning visade att cervix var bibehållen 0,5-1cm, modermunnen öppen 1-2cm. Jag dööööör, tänkte jag då och blev vansinnigt besviken. Hem kunde vi inte åka igen. Jag kunde absolut inte hantera denna smärta hemma. Ner i badkaret på förlossningen. Där låg jag, läääänge. Ända fram tills det blev morgon och andades och värkarna höll samma frekvens. Skiftbyte på morgonen och ytterligare timmar med dessa aggressiva värkar hade avklarats. Vaginal undersökning av nya barnmorskan på morgonen visade SAMMA STATUS SOM INNAN. Men HUR kunde detta vara latensfas? Jag förstod tidigt att jag skulle bli en kandidat för en tidig EDA. Men visste såklart att det var på tok för tidigt att lägga en sån i detta skede, men kände att jag var nära, väldigt nära bristningsgränsen. Fick en ”sovdos” som skulle försöka ”stänga av” värkarna ett tag så att jag skulle få sova lite och ta igen mig för att tröttheten blev väldigt överhängande efter två vakna nätter med värkar. Denna ”sovdos” hade ingen som helst effekt. Värkarna avtog inte det minsta. Flåsade och var ledsen och spänd i kroppen då dessa värkar var förjävliga och inte tog mig ens märkbart närmare mitt barn. Fick en ordentlig dipp och grät mängder när denna ”sovdos” inte fungerade alls. Kunde inte sen länge lyckas slappna av under värk och insåg att jag var inne i en mycket ond cirkel för att den här förlossningen skulle gå vägen. Pratade med förlossningsläkaren om min vilja att föda vaginalt samt mitt behov av smärtlindring. Kl.13 var cervix så gott som utplånad och modermunnen öppen 3 cm och en EDA fick jag då. En ”stå-upp-EDA” med Narop och Sufenta… Och efter den vill jag lova att jag inte stod upp något som helst mer under den förlossningen. Den tog. OJ va den tog. Värkarna kändes inte det minsta. Kunde uppfatta att magen blev hård under värk men that was it. Bortdomnad i rumpa och ben. Kunde röra benen men att stå på dem var inte det minsta möjligt. Alternera mellan höger och vänster sida i sängen var vad jag skulle ägna mig åt då. Mmm och jag som så gärna ville försöka vara upprätt så mycket som möjligt under förlossningens aktiva fas. Nej, nej, nej… Ligga, ligga, ligga. Usch! Ja, ja, var inte mycket att göra åt det. Värkarna höll i sig i frekvens. Ett värkstimulerande dropp kopplades dessutom för att stötta upp och få förlossningen att gå framåt. Då jag var tidigare snittad inleddes denna behandling med värkstimulerande droppet med försiktighet tack vare att jag med min EDA inte kände smärta under värk.

I EDA-land. OTROLIGT SKÖNT efter dessa skitdygn med pinvärkar(!)

Vattnet gick. Vaginal undersökning visade mjuka modermunskanter men för övrigt samma status som innan EDA:n lades. Min man och jag diskuterade ensamma i rummet. Jag var beredd på att kasta in handduken och ge upp den vaginala förlossningsdrömmen. Jag hade försökt(!) Men det ville sig tydligt inte. Efter 2 timmar till gjordes en ny vaginal undersökning. CTG visade att bebisen började reagera på detta jobbiga värkarbete. Reagera på tok för mycket för vad som är lämpligt vid 3-4 cm och så lång tid kvar av förlossningen. Värkstimulerande droppet stängdes av för att han skulle få vila. Och därefter gjordes vaginala undersökningen (ja, vi brukar ju göra tvärtom, men men). DÅ hade det hänt saker som gav tydliga förklaringar till vad vi kunde se på CTG. Modermunnen öppen 9 cm. VAAAAAAAA? Skulle jag få min vaginala förlossning tillslut?? Ja, kanske. Det var ett tvärt kast mellan två världar. Vi som var mer än inställda på att avslutet av denna förlossning skulle bli snitt. Glad o motiverad av senaste nyheterna jobbade vi vidare.

Öppnade upp mig fullt. Tyckte även mig känna att min bebis rörde sig neråt i förlossningskanalen under värk. Det började trycka. Jag andades lugnt och hade fortfarande hjälp av min EDA. Men planen var självfallet i detta läge att låta den effekten gå ur så att utdrivningsskedet skulle kunna bli så bra som möjligt med känsel av krystreflex osv. Ur gick den smärtlindrande effekten av EDA:n… och värkarna… som liksom kastade sig över mig därefter var helt galna(!) Livmodern jobbade som om den hade blivit tokig. Värkstimulerande droppet var fortsatt avstängt sedan undersökningen vid 9 cm. Vaginal undersökning visade att bebisens huvud stod kvar i bäckeningången med endast en fostersvulst som doppade ner och var vad jag uppfattade som progress under värk. Bebisen signalerade att det inte var riktigt kul därinne, pH från barnets skalp togs utan anmärkning. Jag fick dropp för att stänga av mina värkar så att bebisen och mamman skulle få vila från de galna värkarna. Det bet inte över huvudtaget på värkarna som dundrade på i samma utsträckning. De skrik som jag gav ifrån mig när dessa attacker kom var inte vackra. Det var fullständigt horribelt. Och jag ångrar så att jag inte dundrade på med bolusdoser i EDA:n om jag ska se på nåt som jag önskar att jag hade gjort annorlunda under förlossningen. 2 timmar efter retraherat status och ett barn som inte hade rört sig i förlossningskanalen och värkar som inte liknade något friskt någonstans krävde jag att de skulle avsluta förlossningen med kejsarsnitt. SNARAST(!) Värkarna fortsatte och var förjävliga. Jag skrek och allt var hysteriskt. Min man fanns där med mig och peppade mig igenom varje värk. I det här läget var jag som en trasa. Oförmögen att svara på tilltal mer än med ja och nej. Orkade inte titta. Blundade och väntade in den ena meningslösa attacken av pinvärk som avlöste den andra. Ett totalt vansinne(!)

Inom 20 min från att jag krävde att de skulle ta ut mitt barn var vi nere på op där sedvanliga procedurer inför ett snitt utövades. Min EDA fylldes på för att användas som anestesi under operationen. Utbredningstester gjordes där utbredningen inte var enligt önskemål. EDA:n fylldes med maxdos. Sista utbredningstestet var något bättre, men jag kände kylan i opområdet. Förlossningsläkarna påbörjade operationen för att ta ut vårat barn. Och mycket riktigt kände jag detta PÅ TOK FÖR MYCKET. ONT, ONT, ONT… Och ett kejsarsnitt är minsann inget finlir till opmetod (förutom när livmodern ska öppnas med barnet däri. Vägen dit med antal lager med vävnader är dock lååång). Fy fan va ont det gjorde rent ut sagt(!) Jag skrek som om det var nån form av pågående mardröm eller som om jag hade huvudrollen i en skräckfilm eller nåt. De avvaktade och påtalade att det liksom inte fanns nån återvändo och att de inte kunde fylla på EDA:n mer eller ge mig centralstimulerande läkemedel medans bebisen fortfarande var i min kropp. Sövning var det enda som kunde erbjudas just där och då. Jag frågade desperat hur långt det var kvar tills han skulle vara ute… Snart (kan vara världens bästa svar… NOT!) Jag ville för allt i världen inte bli sövd under snittet så jag lät dem avsluta sitt jobb. Trots att detta snitt med största sannolikhet kommer att ge mig kalla kårar for life. Men den skadan kändes som att den redan var skedd. Ut kom han tillslut våran fina gosse, kl.22:21. Skrek nästan omedelbart. Apgar Score: 9,10,10. Jag fick genast lugnande och massor med smärtlindring intravenöst när han lämnat min kropp. Sen låg jag och blev ihopsydd och mötte tillslut min man tillsammans med mitt nyfödda barn på uppvaket. DET VAR ÖVER(!) TACK OCH LOV(!)

Första amningen på rummet på BB.

Ja, varför blev det på detta viset? Jag tror att hela förklaringen till att han inte kom ner i bäckenkanalen dels hade med hans storlek att göra (55cm, 3650g. det är aningen häftigt för min lilla kropp i en bäckenkanal där ingen innan har banat väg!) Sen tror jag heller inte att värkarna var friska och effektiva (de gjorde nog mest ont och inte så mycket annan nytta för själva förlossningen). Sen undrar jag också om det eventuellt hade kunnat gå bättre om jag hade kunnat varit mer mobil och hjälpt till med diverse upprätta förlossningsställningar för att få barnet att ställa in sig lättare och förlossningen att fortskrida). Ja, sådant kan man ju bara spekulera om…

När de öppnade mig under snittet uppmärksammade de att vävnaden vid mitt tidigare snitt var oerhört tunt och utdraget och att det var på väg att rupturera. Så med facit i hand är jag ändå väldigt glad för att jag tjatade åt mig snittet när jag gjorde och inte utsatte denna sköra livmoder för påfrestningen av aktiv krystning under ett utdrivningsskede(!) Vågar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända då(!) Jag tycker helt enkelt att denna förlossning hade tillräckligt med action- och horrorinslag.

Här står jag dock nu med min fina Tristan i famnen och livet känns oförskämt bra och jag känner mig så fantastiskt lycklig. OM denna förlossning kommer att påverka mig i framtiden? Det tror jag alldeles säkert att den kommer. I min yrkesroll som Barnmorska har jag dock bestämt mig för att vända denna erfaranhet till något positivt. Jag ska försöka vända den till en styrka i mitt framtida arbete. Allt vi går igenom i livet bör vi ju lära oss något av. Livet och graviditeter och förlossningar är ovissa och de ter sig olika för alla som går igenom dessa. Så är det bara(!)

Detta var iallafall MIN FÖRLOSSNING(!)

Skönt med ett avslut och nu sätter jag PUNKT för denna händelse i mitt liv och blickar framåt mot kommande händelser och njuter däremellan av nuet med mina älskade söner och min underbara man(!) JAG ÄLSKAR ER SÅÅÅÅ(!)

Tyskt fireri

Han är ju född i Tyskland min andra son. Känns roligt att ha gått igenom den resan här i Frankfurt. Igår blev vi hembjudna till våra fina tyska vänner som också ville fira den lilla killens ankomst. På tyskt sätt.

Med Frankfurter Kranz, andra goda bakverk, skumpa och presenter. Så gulligt och trevligt(!) 

Tristan myste i famnen hos värdinnan och de stora barnen lekte på balkongen medan vi andra gluffsade i oss av godsakerna. Alla nöjda och glada(!) 

Ja, nog finns det all anledning att fira när barn kommer till världen allt(!) GÅNG PÅ GÅNG PÅ GÅNG(!) 

Blombud och is i byxan

IBLAND HITTAR JAG INTE ORD…

Fick precis detta FANTASTISKT FINA BLOMBUD FRÅN KÄRA VÄNNER TILL OSS I SVERIGE…. Jag blir alldeles tårögd när jag ser något så vackert. Denna skapelse är så stor och mångfaldig så man kan liksom gå runt ett helt varv, gång på gång på gång och bara njuta av de grönskande växtligheterna(!)

Blev alldeles varm i hjärtat när jag öppnade upp detta fantastiska blombud. TUSEN TAAAACK FINASTE PÄRLAN MED FAMILJ(!)

Värme och svullnad har även uppstått på annat håll så att jag idag fick bannor av min kära barnmorska när hon kom på besök och kunde konstatera att hon inte vilar tillräcklig mycket denna nyblivna tvåbarnsmamma. (Det är en mycket bra grej här i Frankfurt tycker jag. Barnmorskan kommer hem och tar hand om mamma och barn avseende eftervården med vägning av barn, amningsobservationer, kontroll av underliv/opsår, navel osv. Varje till varannan dag kan hon komma vb. Riktigt bra det tycker jag! Sen när barnet är 4-5v. gammalt tar barnläkaren över kontrollerna). Ja, och det såg verkligen inte klokt ut i vävnaden under mitt opsår imorse. Så sen dess har jag vilat runt här hemma med en isklump i byxan. Mysigt(!?) Ja, nej, det blir inga som helst bildbevis på det inte(!) Så det så(!)

Födelsedagsfirande på Hansaallee

Igår gick kvällen av stapeln som vi länge längtat efter… Vi och våra kära svenska vänner och grannar här i Frankfurt. Det var dags för födelsedagsfirandet av nyförvärven på Hansaallee. Sååååå ljuvligt att vara på denna sidan nu(!) Jag och min vän hade BP med 3 dagars mellanrum och familjesituationen ser exakt likadan ut med en storebror som skulle tas om hand av den andra familjen när förlossningen skulle ske. Barnmorskan i mig sa att det inte skulle bli något som helst problem att koordinera dessa event. Men jag borde ha insett bättre. När dessa två kvinnor nu tydligen var så cynkade avseende ägglossningarna så borde man ju ha förstått att cirkusen i samband med födslarna av dessa två barn också skulle vara ett faktum  

Jaaaaaada, visst blev det cirkus(!) Storebröderna blev mer än lovligt förvirrade av allt logistiskt pussel och farande och flängande under förra veckan. MEN VI KLARADE DET OCH NU ÄR DE EFTERLÄNGTADE BEBISARNA PÅ RÄTT SIDA AV MAGARNA(!) 

Vad passar väl sig bättre än en dyr och extremt sprudlande god vintage 2004 för att fira detta event?! Den satt där den skulle vill jag bara meddela(!)

Av dessa fantastiska människor fick vi även denna obeskrivligt vackra blombukett. Galet fint står den nu på mitt köksbord och jag alternerar mellan att vila ögonen på den skönheten och på den sockersöta bebisen här hemma.

Lyckoruset fortsätter…

Men snart, snart ska jag ta tag i förlossningsberättelsen…  

En vecka, ett nytt liv och den fantastiska ”like if God hear my prayers” sötchocken

Idag har det nya lilla livet funnits i mina armar i en vecka. En obeskrivligt underbar vecka där kärleken till mina barn överskuggat alla smärtor och obehagskänslor(!) Kärleken är den starkaste av alla känslor(!)

Älskade Tristan 1 vecka gammal. Om ni undrar vad det är för armband han är pimpad med så är det inget påhitt av hans föräldrar utan något som de gör till alla nyfödda på det tyska sjukhuset där han föddes. Ett namnarmband gjort med pärlor istället för bara det tråkiga plastbandet. Nytänk(!) 

Suget har infunnit sig mer än mest i min mjölkproducerande kropp. Det är helt hutlöst och jag kan för allt i världen inte lägga band på mig själv för dessa lustar trots att jag hade tänkt att denna veckan, veckan efter att graviditeten har avslutats, återgå till ett sunt och hälsosamt leverne. Men är inte det att äta det man är sugen på da kanske? JO, så är det (just nu iallafall!) Man kan ju liksom inte chocka kroppen och barnet fullständigt genom att så över en natt överge allt som är onyttigt. NEJ, och det kommer jag liksom heller aldrig att kunna. Det är ingen livskvalitet i mina ögon(!) Dock ska jag allt se till att komma tillbaka och bli fit igen. Det är livskvalitet det(!) 

Med detta dravel vill jag berätta om något så fantastiskt som hände oss igår. Jag skickade iväg min kära man till det stora blå-gula varuhuset för att handla Kalles kaviar. Ja, det var slut så det var kris då det är helg och det då bjuds på kokt ägg i detta hem. Ägg utan kaviar går inte alls det(!) Han fick en skral liten inhandlingslista med sig och iväg bar det. Hem kom han sen med ”like if God hear my prayers” sötchocken… Och HÅLL I ER NU(!) Den blå-gula jätten har börjat sälja svenskt lösviktsgodis(!)

Så har en dröm blivit verklighet(!) Jag kan inte med ord beskriva hur jag kände när mannen min kom hem med denna påse till den övernaturligt sötsugna hustrun. Min kärlek till honom växte sig om möjligt ännu starkare och TYSKLAND… Jag säger bara TYSKLAND och FRANKFURT… På plus och minus lista över att bo i Sverige kontra Tyskland har hela tiden Tyskland dragits med ett STORT minus: att det inte finns något som väger upp emot det svenska lösgodiset. Nu känns plötsligt en flytt till Sverige långt borta… 

Storebror har blivit stor, som så många andra föräldrar beskrivit denna känsla av att få syskon. Stor och så duktig och stolt över sin bebis. Första veckan har börjat så bra och jag hoppas att det håller i sig…

Stora killen hos barberaren igår. Finaste och duktigaste storebror(!) 

En vecka av silence…

… och jag antar att de flesta av er redan hört eller lyckats lista ut varför aktiviteten på bloggen varit totalt död senaste veckan… JO, det är så att det lilla livet i magen har tittat ut. I vanlig ordning blev denna aktivitet ingen dans på rosor för mig. Nej, hur skulle det se ut om det bara kunde bli ett PN (partus normalis) utan komplikationer. Nej, vi jobbar inte riktigt så helt enkelt(!) Och denna gång skulle självfallet inte vara något som helst undantag… Detta resulterade i 5 dagar på sjukhuset med diverse osköna inslag. Ja, men BERÄTTA DÅ tänker väl ni… Och ja, det har jag faktiskt tänkt att samla mig och göra vid tillfälle. Som bearbetning och för att komma ihåg och minnas (ja, om man nu egentligen vill göra det?!) om inte annat. Idag är dock inte den dagen(!) 

Idag vill jag bara meddela följande:

2013-05-05 kl.22:21 blev jag tvåbarnsmor. Då tittade min andra fina son ut i denna värld utanför livmodern. En alldeles underbar dag som jag kommer att minnas med enorm glädje i hjärtat. STOR VAR HAN för att komma ut ur min kropp (och hur han fick plats därinne begriper jag inte!) 3650g. 55cm. Till en början såg han ut som en lill-Buddha men hans utseende har nu nyanserats ut och han ser mer och mer ut som sin storebror gjorde när han var bebis.

LYCKAN ÄR TOTAL IDAG ÖVER DESSA SLÅENDE FINA, MINA BARN(!) 

Världens finaste storebror på besök på BB. Så otroligt stolt och kärvänlig med sin lillebror. Vill gärna ha honom i famnen mest hela tiden, men tycker allt att han är lite tung 

Pappan får oftast den stora äran att byta blöja på den lille och har än så länge redan blivit kissad på tre gånger. Keep up the good work guys(!) 

Hem kom vi också med barnen bak i bilen efter en konstant ylning av lillebror som var lagom imponerad av bilresan. Blir inga långa roadtrips i sommar för våran del inte(!) 

Det är till att vara sliten(!) MEN LYCKLIG MAMMA(!) några timmar efter födseln 

Tilltagande kullar…

… på dagens kontroll på sjukhuset…

En ljuvligt vacker CTG producerade vi, jag och den lilla killen i magen. Härligt tilltagande, smärtsamma kullar på TOCO-sidan dessutom… 

SNART, SNART, SNART(!)

MED DENNA LJUVLIGA BILD VILL JAG PASSA PÅ ATT ÖNSKA ALLA FINA BLOGGLÄSARE EN FIN FIN HELG(!)

Från en mamma till en annan

Idag blev det en promenad ner till stan för att äta en god lunch med mina killar och vi stötte minsann på en annan söt liten familj som också såg ut att ha en mysig 1:a Maj.

Hon låg så tryggt och värmde sina små sen ett par dagar tillbaka nykläckta ungar…

Den höggravida människan trängde sig oförskämt och nyfiket på och ville se de nykläckta sötsakerna (annars är jag minsann inte förtjust i de där djuren, men när det kommer till andungar så känner jag mig mycket svag… och ja, det är ingen hemlighet att hon själv går och längtar efter kläckning människan!)  

Men hur söta får man va?? Och så kunde även andungar ge mig bebislängtan… Där ser man(!) 

Simkunniga också dessa nykläckta små… Ja, människobarn eller djurungar… Man slutar aldrig att förvånas över deras kompetens i tidig, ung ålder(!)

Förlossningen ter ju sig aningen olika mellan mig och denna mamma dock… Och hon här fick ju dessutom 5 barn att ta hand om, själv tycker jag att det känns alldeles lagom med en i taget(!)

Min lilla bebis verkar dock trivas oförskämt bra inne i min hydda och en kläckning känns inte som att den står för dörren oavsett vad jag vill eller känner mig manad för… I vanlig ordning ska väl barnen försöka sig på att bestämma över sina föräldrar… Och ja jag curlar väl på i vanlig ordning och låter mina barn köra över mig(!?)

Ja, ja… envisas med att stanna därinne du din lilla busunge… Förr eller senare kommer du dock iallafall att få komma ut och då kommer din mamma att utsätta dig för ett pusskalas utan dess like(!)

HURRA(!)

Helgen har gett många HURRA-rop, en riktig myshelg, med mycket tid med bästa grannarna och även lite utflykt och familjemys. Igår en utflykt till Senckenberg Museum, lite av vårat naturhistoriska himmelrike med diverse djur och skelett presenterade. Idag en härlig breakfast out för att fira en fantastiskt fin 36-årig som fyller år imorgon. Sen kommer jag att komma tillbaka till HURRA-andet och ge det en mer ingående förklaring senare under blogginlägget. Först några härliga bilder från en härlig helg… 

Att det regnar och ruskar ute behöver  minsann inte göra det tråkigt att gå på utflykt (inte när utflykten leder till ett inomhus utflyktsmål iaf!) 

Poseringen framför Tyranusaurius Rex (eller vad nu den här killen heter) gick inte bättre än såhär… Den tyckte han inte helt mycket om lilleman… Mamma dög inte ens som moraliskt stöd…

När vi bad honom att gå fram till valfri dino så att vi kunde få ta kort på honom där så valde han en i sin egen storlek istället. Klokt(!)  

Det var lite läskigt med djuren i ”glasburarna” också…

Här dög ändå mammans trygga famn fint att sitta i för ett avslappnat smile in i kameran. (Han trodde nog att hans mamma kunde rå på den där babianen om han gick till anfall…) Framförallt var vi alla glada för att se den ”snälla apan” från Lejonkungen filmen som liksom är en liten favorit hos den poserande lilla mannen utanför glasburen… 

Bildkvalitén från morgonens flottiga firarfrulle går inte att ta miste på hur dålig den var med motljus och mörka gubbar. OTROLIGT GOTT OCH TREVLIGT var det iallafall(!) 

MUMMMS(!) Kan verkligen se likheter i utseende mellan far och son i denna mumsiga bild. Mina fina killar(!) 

Ja, nu till förklaringen av något som är så roligt (ja, eller är det egentligen det? Jag med min oklanderliga humor tycker ju det!) HURRA är ett ord som min son använder VÄLDIGT MYCKET när han leker, dock har han en annan betoning än vad de flesta andra av oss i familjen har vilket väl förklaras av hans andra språk som han utövar dagligen på Kinderhaus. På tyska benämner man nämligen ordet med ett tydligt O istället för U och som om det vore ett R i ordet: ”HORA”… Fint värre… Ja, det var väl roligt så säg…