MIN FÖRLOSSNING

Ja, och nu vill jag bara förtydliga detta för samtliga. DETTA ÄR MIN FÖRLOSSNING. En förlossning är något så individuellt som något kan bli. ALLA har vi unika förlossningar. Och ALDRIG kan man innan veta hur sin förlossning blir. Jag vill inte på något sätt skrämma någon med min förlossningsberättelse(!) Och avsett om du är gravid och ska föda barn snart och läser detta. KOM IHÅG ATT DETTA JUST ÄR MIN FÖRLOSSNING OCH ABSOLUT INTE DIN(!) Låt dig inte skrämmas av denna mindre positiva förlossningsberättelse(!) Jag vill också betona att förlossningar ALLRA OFTAST GÅR HUR BRA SOM HELST FÖR BÅDE MAMMA OCH BARN(!)

WELL, LET’S DO THIS(!) THIS IS MY STORY…

Vattenförlossning var drömmen

Här skulle jag ha fött mitt barn var drömmen. En vattenförlossning. Men mitt öde var ett helt annat…

Fredag 3/5 2013

Vid 18-tiden på kvällen satte värkarna igång med besked. Ont, ont, ont gjorde det. 60-90 sek var 5-10 min. Kunde inte sova genom dessa utan fick fint andas igenom dessa hela natten.

Lördag 4/5 2013

Åkte in till förlossningen på morgonen på kontroll. Väl på förlossningen avtog frekvensen av värkarna något och kom då med 10 min mellanrum, fortfarande lika smärtsamma. Jag förstod att det var tidigt under förlossningen. Men hur tidigt, med tanke på smärtintensiteten? Vaginala undersökningen visade inte på något som helst positiv info. Latensfas. Cervix bibehållen 1cm, modermunnen öppen 1cm. Med en fin fin CTG med en välmående bebis i magen åkte vi hem i väntan på ett etablerat värkarbete.

Värkarna höll i sig under dagen men frekvensen var lite varierande och därav en tydlig latensfas. Fram till på kvällen vid 19-20-tiden då det studsade igång med besked. Ont, ont, ont. 90-120 sek var 5:e minut. Jag hade som mål att klara mig hemma under natten, tog Paracetamol, badade och profylaxandades under nattens första timmar. Väl i badkaret kändes det som mest hanterbart. Ligga i sängen gick inte alls.

Söndag 5/5 2013

När klockan blev 02 på natten då orkade jag inte längre. Aj, aj, aj… Hur ont kunde det göra egentligen? Förberedde för att lämna storebror hos våra grannar för att sen åka in och föda barn. Närmare kl.03 anlände vi till förlossningsavdelningen och jag var helt säker på att det då var aktiv fas av förlossningen. CTG med ett tydligt värkarbete, regelbundna värkar 60-90 sek var 5 minut (brukar oftast vara lite tätare värkar när det är aktiv fas, men jag trodde ändå att vi var där!) Vaginal undersökning visade att cervix var bibehållen 0,5-1cm, modermunnen öppen 1-2cm. Jag dööööör, tänkte jag då och blev vansinnigt besviken. Hem kunde vi inte åka igen. Jag kunde absolut inte hantera denna smärta hemma. Ner i badkaret på förlossningen. Där låg jag, läääänge. Ända fram tills det blev morgon och andades och värkarna höll samma frekvens. Skiftbyte på morgonen och ytterligare timmar med dessa aggressiva värkar hade avklarats. Vaginal undersökning av nya barnmorskan på morgonen visade SAMMA STATUS SOM INNAN. Men HUR kunde detta vara latensfas? Jag förstod tidigt att jag skulle bli en kandidat för en tidig EDA. Men visste såklart att det var på tok för tidigt att lägga en sån i detta skede, men kände att jag var nära, väldigt nära bristningsgränsen. Fick en ”sovdos” som skulle försöka ”stänga av” värkarna ett tag så att jag skulle få sova lite och ta igen mig för att tröttheten blev väldigt överhängande efter två vakna nätter med värkar. Denna ”sovdos” hade ingen som helst effekt. Värkarna avtog inte det minsta. Flåsade och var ledsen och spänd i kroppen då dessa värkar var förjävliga och inte tog mig ens märkbart närmare mitt barn. Fick en ordentlig dipp och grät mängder när denna ”sovdos” inte fungerade alls. Kunde inte sen länge lyckas slappna av under värk och insåg att jag var inne i en mycket ond cirkel för att den här förlossningen skulle gå vägen. Pratade med förlossningsläkaren om min vilja att föda vaginalt samt mitt behov av smärtlindring. Kl.13 var cervix så gott som utplånad och modermunnen öppen 3 cm och en EDA fick jag då. En ”stå-upp-EDA” med Narop och Sufenta… Och efter den vill jag lova att jag inte stod upp något som helst mer under den förlossningen. Den tog. OJ va den tog. Värkarna kändes inte det minsta. Kunde uppfatta att magen blev hård under värk men that was it. Bortdomnad i rumpa och ben. Kunde röra benen men att stå på dem var inte det minsta möjligt. Alternera mellan höger och vänster sida i sängen var vad jag skulle ägna mig åt då. Mmm och jag som så gärna ville försöka vara upprätt så mycket som möjligt under förlossningens aktiva fas. Nej, nej, nej… Ligga, ligga, ligga. Usch! Ja, ja, var inte mycket att göra åt det. Värkarna höll i sig i frekvens. Ett värkstimulerande dropp kopplades dessutom för att stötta upp och få förlossningen att gå framåt. Då jag var tidigare snittad inleddes denna behandling med värkstimulerande droppet med försiktighet tack vare att jag med min EDA inte kände smärta under värk.

I EDA-LAND

I EDA-land. OTROLIGT SKÖNT efter dessa skitdygn med pinvärkar(!)

Vattnet gick. Vaginal undersökning visade mjuka modermunskanter men för övrigt samma status som innan EDA:n lades. Min man och jag diskuterade ensamma i rummet. Jag var beredd på att kasta in handduken och ge upp den vaginala förlossningsdrömmen. Jag hade försökt(!) Men det ville sig tydligt inte. Efter 2 timmar till gjordes en ny vaginal undersökning. CTG visade att bebisen började reagera på detta jobbiga värkarbete. Reagera på tok för mycket för vad som är lämpligt vid 3-4 cm och så lång tid kvar av förlossningen. Värkstimulerande droppet stängdes av för att han skulle få vila. Och därefter gjordes vaginala undersökningen (ja, vi brukar ju göra tvärtom, men men). DÅ hade det hänt saker som gav tydliga förklaringar till vad vi kunde se på CTG. Modermunnen öppen 9 cm. VAAAAAAAA? Skulle jag få min vaginala förlossning tillslut?? Ja, kanske. Det var ett tvärt kast mellan två världar. Vi som var mer än inställda på att avslutet av denna förlossning skulle bli snitt. Glad o motiverad av senaste nyheterna jobbade vi vidare.

10 cm och snart kommer bebisen?

Öppnade upp mig fullt. Tyckte även mig känna att min bebis rörde sig neråt i förlossningskanalen under värk. Det började trycka. Jag andades lugnt och hade fortfarande hjälp av min EDA. Men planen var självfallet i detta läge att låta den effekten gå ur så att utdrivningsskedet skulle kunna bli så bra som möjligt med känsel av krystreflex osv. Ur gick den smärtlindrande effekten av EDA:n… och värkarna… som liksom kastade sig över mig därefter var helt galna(!) Livmodern jobbade som om den hade blivit tokig. Värkstimulerande droppet var fortsatt avstängt sedan undersökningen vid 9 cm. Vaginal undersökning visade att bebisens huvud stod kvar i bäckeningången med endast en fostersvulst som doppade ner och var vad jag uppfattade som progress under värk. Bebisen signalerade att det inte var riktigt kul därinne, pH från barnets skalp togs utan anmärkning. Jag fick dropp för att stänga av mina värkar så att bebisen och mamman skulle få vila från de galna värkarna. Det bet inte över huvudtaget på värkarna som dundrade på i samma utsträckning. De skrik som jag gav ifrån mig när dessa attacker kom var inte vackra. Det var fullständigt horribelt. Och jag ångrar så att jag inte dundrade på med bolusdoser i EDA:n om jag ska se på nåt som jag önskar att jag hade gjort annorlunda under förlossningen. 2 timmar efter retraherat status och ett barn som inte hade rört sig i förlossningskanalen och värkar som inte liknade något friskt någonstans krävde jag att de skulle avsluta förlossningen med kejsarsnitt. SNARAST(!) Värkarna fortsatte och var förjävliga. Jag skrek och allt var hysteriskt. Min man fanns där med mig och peppade mig igenom varje värk. I det här läget var jag som en trasa. Oförmögen att svara på tilltal mer än med ja och nej. Orkade inte titta. Blundade och väntade in den ena meningslösa attacken av pinvärk som avlöste den andra. Ett totalt vansinne(!)

Inom 20 min från att jag krävde att de skulle ta ut mitt barn var vi nere på op där sedvanliga procedurer inför ett snitt utövades. Min EDA fylldes på för att användas som anestesi under operationen. Utbredningstester gjordes där utbredningen inte var enligt önskemål. EDA:n fylldes med maxdos. Sista utbredningstestet var något bättre, men jag kände kylan i opområdet. Förlossningsläkarna påbörjade operationen för att ta ut vårat barn. Och mycket riktigt kände jag detta PÅ TOK FÖR MYCKET. ONT, ONT, ONT… Och ett kejsarsnitt är minsann inget finlir till opmetod (förutom när livmodern ska öppnas med barnet däri. Vägen dit med antal lager med vävnader är dock lååång). Fy fan va ont det gjorde rent ut sagt(!) Jag skrek som om det var nån form av pågående mardröm eller som om jag hade huvudrollen i en skräckfilm eller nåt. De avvaktade och påtalade att det liksom inte fanns nån återvändo och att de inte kunde fylla på EDA:n mer eller ge mig centralstimulerande läkemedel medans bebisen fortfarande var i min kropp. Sövning var det enda som kunde erbjudas just där och då. Jag frågade desperat hur långt det var kvar tills han skulle vara ute… Snart (kan vara världens bästa svar… NOT!) Jag ville för allt i världen inte bli sövd under snittet så jag lät dem avsluta sitt jobb. Trots att detta snitt med största sannolikhet kommer att ge mig kalla kårar for life. Men den skadan kändes som att den redan var skedd. Ut kom han tillslut våran fina gosse, kl.22:21. Skrek nästan omedelbart. Apgar Score: 9,10,10. Jag fick genast lugnande och massor med smärtlindring intravenöst när han lämnat min kropp. Sen låg jag och blev ihopsydd och mötte tillslut min man tillsammans med mitt nyfödda barn på uppvaket. DET VAR ÖVER(!) TACK OCH LOV(!)

Första amningen

Första amningen på rummet på BB.

Ja, varför blev det på detta viset? Jag tror att hela förklaringen till att han inte kom ner i bäckenkanalen dels hade med hans storlek att göra (55cm, 3650g. det är aningen häftigt för min lilla kropp i en bäckenkanal där ingen innan har banat väg!) Sen tror jag heller inte att värkarna var friska och effektiva (de gjorde nog mest ont och inte så mycket annan nytta för själva förlossningen). Sen undrar jag också om det eventuellt hade kunnat gå bättre om jag hade kunnat varit mer mobil och hjälpt till med diverse upprätta förlossningsställningar för att få barnet att ställa in sig lättare och förlossningen att fortskrida). Ja, sådant kan man ju bara spekulera om…

När de öppnade mig under snittet uppmärksammade de att vävnaden vid mitt tidigare snitt var oerhört tunt och utdraget och att det var på väg att rupturera. Så med facit i hand är jag ändå väldigt glad för att jag tjatade åt mig snittet när jag gjorde och inte utsatte denna sköra livmoder för påfrestningen av aktiv krystning under ett utdrivningsskede(!) Vågar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända då(!) Jag tycker helt enkelt att denna förlossning hade tillräckligt med action- och horrorinslag.

Jag och min Tristan

Här står jag dock nu med min fina Tristan i famnen och livet känns oförskämt bra och jag känner mig så fantastiskt lycklig. OM denna förlossning kommer att påverka mig i framtiden? Det tror jag alldeles säkert att den kommer. I min yrkesroll som Barnmorska har jag dock bestämt mig för att vända denna erfaranhet till något positivt. Jag ska försöka vända den till en styrka i mitt framtida arbete. Allt vi går igenom i livet bör vi ju lära oss något av. Livet och graviditeter och förlossningar är ovissa och de ter sig olika för alla som går igenom dessa. Så är det bara(!)

Detta var iallafall MIN FÖRLOSSNING(!)

Skönt med ett avslut och nu sätter jag PUNKT för denna händelse i mitt liv och blickar framåt mot kommande händelser och njuter däremellan av nuet med mina älskade söner och min underbara man(!) JAG ÄLSKAR ER SÅÅÅÅ(!)

Advertisements

7 thoughts on “MIN FÖRLOSSNING

  1. Vilken resa Annelie. Jag är lika glad som alla andra att du delat med dig av din upplevelse och tur är ju att något så vackert och älskvärt kommer ur denna hemska smärta. Jag känner igen mig i mycket du skriver och får både obehagliga och underbara minnen. Han är verkligen söt Tristan! Kram på er ❤

  2. Men vilken skräckhistoria! Sa skönt att det hela känns överkomligt idag och att du och Tristan är pigga och friska. Fick tarar i ögonen när jag läste din berättelse. Förstar att du kämpade kämpade och kämpade. Starka kvinna! Stor kram till er alla 4

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s